Feministiskt initiativ - en del av patriarkatet

Sitter och tittar på reprisen på första delen av dokumentären om Fi. Jag vet inte var jag ska börja. Det är oerhört ångestframkallande och skrattretande att se bakom kulisserna-dramaturgin för Fi:s uppgång och fall.

Det är nästan vackert så att det gör ont och se dessa många brinnande eldsjälar i Fi som obetalda och ouppmärksammade startade och formade det första stegen för partiet. De gjorde för att de brann. Brann för feminismen; kampen för rättvisa mellan könen. Och med denna inställning gav de sig in på sömnlösa nätter fyllda av arbete månader i sträck, och alla de trevande stegen som hör mobilisering av individer till.

Jag betraktade hur de satt där 2005 timme ut och timme in på styrelsemöten, diskuterade känslor, former för interndemokrati, formella frågor om och hur de ska bildas. Oerfarna i av partipolitik och media förvånades de av hur tufft det var att faktiskt bara komma tillsammans och bilda ett gemensamt program.

Och där bakom sitter Gudrun Schyman, som en vakande hök betraktar hon på spektaklet som pågår framför henne.

Som gammal räv i politiken vet hon att det gäller att välja sina strider, och även välja sina framträdanden. Hon väntar på att det interna tjäbblet ska passera, hon håller sig utanför, för att hon slutligen ska kunna bli vald till partiledare för Fi.

Det är svårt komma en sådan politiker in på livet. Den här typen av politiker har varit med om allt. Så Gudrun håller sig kall, släpper inte på avståndet. Precis som jag sett de mest framgångsrika politikerna i Sverige göra. Det är en fantastisk konst. Jag kan bli helt hänförd av den. Jag avskyr den samtidigt som jag beundrar den. Den saknar all mänsklig värme och kontakt med hjärtat.

Denna typ av politiker sätter upp stora mål, små mål, delmål, och låter ingenting, och då menar jag ingenting, förhindra att dessa uppnås. Därför håller politikern hårt på sig själv för att inte på något sätt bidra till att snubbla på mållinjen.

Titta på Fi:s presskonferens där de tillkännager att de bildar ett parti som ställer upp i riksdagsvalet. Gudrun Schyman må sitta på längst ut på högerkanten. Men det är i Schymans hand som mediernas frågor landar hela tiden. Till saken hör att det här vet ju Gudrun. Hon är fullt medveten om att hon startar ett parti fullt av partipolitiska noviser. Det ger henne en fördel som inte går att tävla med.

Och ärligt talat, Gudrun Schymans tunga är en av Sveriges mest välslipade. Inte ens några av våra bästa politiker skulle kunna klå henne i genomslagskraft och retorik, hur ska då några hobbysnickrade glada amatörer kunna hota henne från Fi:s tron? Ja, det är ju ingen fråga egentligen.

Och Sofia Karlsson. Hon brinner. Hon kämpar. Vilken skuld hon bär till alla konflikter i partiet får man inte riktigt veta. Så går Ebba Witt-Brattström ut och namnger henne i en DN-intervju inför Fi:s årsmöte där Sofia vill bli vald till talesperson. Inte nog med det. Ebba sätter sig i tv-soffan samtidigt som Fi:s årsmöte pågår och politiskt avrättar Sofias trovärdighet. Så upplever Sofia det i alla fall. Frågan är ju vilken trovärdighet Ebba har, kanske hade hon högre trovärdighet i Fi.

Och det gör ont att bli backstabbed av sina egna i direktsänd tv. Orden stakar sig och fastnar i halsen för Sofia när rapport kräver en kommentar för påhoppet.

Välkommen till partipolitikens verklighet. Ingenstans finns en frizon från härskarteknikerna, ingenstans finns en frizon från diskriminering.

Jag ser mina första år i djurrättsrörelsen passera. Jag ser mig själv brinna och vilja och vilja ännu mer. Jag ser mig själv bli verbalt nedknuffad och nedtryckt, men jag vägrar ge upp. Jag ser alla mina år i Grön ungdom och miljöpartiet. Jag känner igen den naiva tron att det finns en frizon från hårda verkligheten som omger oss. Tron att om vi omger oss med "rätt" människor (feminister, vegetarianer, aktivister, folk med dreadlocks och vad det nu kan vara) så blir allt bra. Då kan vi bara släppa alla garden, drömma tillsammans med dessa människor och skapa det underbara samhället vi vill leva i!

När jag ser Gudrun Schyman på ett styrelsemöte, sitta där och avbryta Ebba Witt-Brattström mitt i en mening då hon kämpar med att göra en viktig poäng för hennes fortsatta arbete i Fi förstår jag. Gudrun är som alla andra män.

"Där sitter Gudrun med sina fem dvärgar."

Så beskrev Ebba Witt-Brattström Fi:s första presskonferens. Det var det vassaste och mest insiktsfulla jag hörde hela dokumentären.

Men det finns en sekvens i dokumentären då jag nästan får tårar i ögonen. Då ordförande i plenum förklarar att Fi ställer upp i riksdagsvalet. Alla står upp i ovationer, tårarna flödar från de hårt arbetande Fi-tjejerna som äntligen få se sin dröm formellt förverkligas.

Synd bara att drömmen inte varade längre än ovationerna.